Till Det Som är Vackert (2010)

Jazzens traditioner i Sverige är inte en rätlinjig utvecklingskurva utan ett träd med ett rikt grenverk. Och en av de mer spännande tiderna är den då jazzens olika uttrycksformer föregick parallellt på småklubbar och krogar. Det var en kväll på 70-talet som jag dök in på Gamlingen som då var jazzklubben Stampens bakficka. Saxofonisten Bo Lindenstrand spelade med pianisten Lars Sjösten. Mitt i konserten öppnar sig då för mig de lyriska kvaliteterna i Bo Lindenstrands föreställningsvärld. Det finns en märklig mjukhet i hans improvisationer som sträcker sig mycket längre än Parkeridiomet, som ju ändå är hans klangbotten.